Jag tänkte på,
den svarta jorden och att så.
Min son i broderland,
miste all sin framtid,
land.
De unga tu,
trolovades i Dagestan.
Nu hon ensam,
utan man i ett fattigt land.
De stolta kadetternas spel,
hyllas med medalj,
för ögats fel.
Så stolta de gick på tå,
minans kraft var rå.
De rättfärdigas tro var ren,
kompass fylld med toluen.
Kemisk substans,
metylbensen.
Månens vassa skära,
på kanten till igår.
Ljuset faller skugglikt,
döljer halm och strå.
Tanken ilar hastigt,
över mörka skyn.
Jordens tysta ode,
rämnar för vår syn.
Vik då inte undan,
lögnens vassa nål.
Fatta mig i handen,
hjälp i farans stund.
“Ordet” står här sanna;
“Tyrannen möter svärd.”
Tysta vi på stranden,
möter farlig värld.
Trötta ögon gråter,
tårar tagit slut.
Brödet som vi bakat,
delas äntligt ut.
Jag minns ännu hur vi stod där på byvägen intill vårt barndomshem.
Sommarsolen hade då ännu inte väckt upp våra hemliga lustar.
Vi var oskyldiga små barn med rosiga kinder och solsken i blick.
Sinnet hade ännu inte blommat ut i sin fulla kraft, inte heller bleknat av tidens gång eller av förmörkad av besvikelsens bittra vin.
Vi var vänner då, ordet svek fanns inte på kartan, hopprep och hoppa hage var en yster lek för oss barn.
Nu skjuter jag min duva i bakhuvudet med en mantlad kula av bly,
undrar om det blir skördefest i min hemby i år.
Förr om åren dansade du med blommor i håret, jag såg hur din kropp böljade bland de unga träden, jag såg på och hur jag längtade efter att få röra vid din bleka ljusa hy.
Det var dans utefter by vägen, de gamla såg på och stampade takten med sina träskor. De unga paren virvlade förbi, vi såg på och gapade av hänförelse.
Det kommer några fulla soldater på vägen, fulla förstås, de måste dränka sina sorger. Soldaterna bär sin ränsel med stolthet, efter sig drar på en kärra med krigsbyten. En Singer symaskin är med på lasset, modellen kräver ingen elektricitet, den har överlevt två världskrig.
Barnen springer ut, soldaterna till mötes, barfotabarn i världens utkant. Mödrarna gömmer sig tysta bakom gardinerna med virkad kant spets, ser på hur erövrarna återvänder. Är det en tårar vi ser i hennes ögonvrå, glädjetårar sprungna ur lidandets urdruckna kalk eller fruktan att hennes man är stupad, för evigt borta i dimman.
Vi stod här, två oskyldiga, höll varandras händer, vi såg på hur världarna rämnade. Det är länge sedan nu, allt är aska i vår älskade stad, grå aska täcker ruinerna av det som en gång var vårt vackra Jubileums torg.
Askan faller över träden i den radioaktiva röda skogen, ingen vågar gå in där längre. Det sägs att kroppar är begravda i den röda jorden.
Det gör inte ont längre, kvar är bara ett stort svart hål tömt på sorg och saknad.
Ett rop av förtvivlan, bottenlös vrede, en kokande kittel av beslutsamhet och mod.
Dags att bryta belägringen nu, tjugofem mil till gränsen, barfota går jag dit med min sorg.
Här i min barndoms by häller jag ut askan efter mina föräldrar. Bara en liten by utan strategiskt värde som våldtogs av dina barn. Byn är nu utplånad, jämnad med marken.
Jag ropar ut min sorg, skakar dammet av mina kläder.
“Holodomor, aldrig mer!”
“Aldrig mer slav under förtryckarens häl!”
Här tog jag upp mitt svärd, mitt arv, mina änglars kvarglömda vingar.
Jag flyger högt över marken, upplyft av en större kraft.
Jag är en örn med klor:
“-Nebukadnessar är stor men störtas likväl ned av din äldre bror.”
Vänder mig om för ett ögonblick,
du står ännu kvar.
Ser på hur världarna nuddar vid varandra,
smältande isblock tumlar om i en evigt strömmande vårflod.
Det spröda ljudet av en siren når mitt öra,
annars är det tyst och kallt här ute på hedarna.
Vaknade nyss upp ur min dröm,
återkallade minnet om hur det var förr.
Det finns ingen här nu som påtar i trädgårdslandet,
bara jag och du mitt i en kall nukleär vinter.
Tanken irrar över det frusna landskapet,
bara du och jag stående här i ett evigt möte,
strandade mellan då och nu.
Morgondimman lyfter,
dagg på varje strå.
Hägern lyfter stilla,
någon tittar på.
Över vattnets spegel,
solen glittrar guld.
Borta är vår fruktan,
förlåten all vår skuld.
Andetag
Andas in en nypa luft för fredens skull,
andas ut kärlek till alla.
Andas in,
vet att du är här.
Andas ut,
vet du lever.
Andas in din glädje,
andas ut din sorg.
Andas in den nya dagen,
andas ut varje suck.
Tankar kommer,
tankar går.
Molnen samlas i öster,
vindar når.
Snart vänder molnen riktning,
upplöser det som var igår.
Nya dagar kommer,
nya tankar,
spår.
Oskyldig hon ber till Gud, brinner för sanningen, rättfärdigheten. Vedersakaren är grym, slår ihjäl hennes barn mitt på gatan i Tjernobyl. Sanningens tempelpagod skall brinna länge för de döda helgonen.
Till det goda
Till det goda jag höjer min röst,
i längtan jag ber,
stillar min törst.
Det onda som gjort är förbi,
inget kan göras ogjort,
inget låtas bli.
Framtiden bär drömmen om få göra något gjort,
nu fattas mig modet att drömma stort.
Andas in syret från moder jord,
ta en dag i taget,
det är nog.
Snurrande vingar på en gammal kvarn,
en resa kring en axel av liv och död.
Kornet mals till mjöl,
ugnen bakar bröd.
Biet surrar kring blommans nektar,
du spanar efter en fjärils vingslag,
natt blir till dag.
Det kommer en tid då du står ensam,
på ängen av blommor och spanar.
Vet det inte nu,
kanske du anar.
Hur dagen ser ut,
då när allt tar slut.
Stiger ur din ärvda päls,
slipper ut ur din trånga bur.
Även om du inte vet nu,
hur allt skall bli.
Framtiden är här och nu,
den är vi.
En hemlighet för den som vet,
är en helighet i evighet.
Rätt och rättfärdighet strålar ut,
från den som gav oss sitt namn.
Heligt offerlamm,
guds namn.
Gömd i lotusblommans stam,
silkestråden du fann.
Zen
Jag såg dig komma,
snabbt gick du förbi.
Du gömde dig bortom bergen,
simmade mitt i flodens ström.
Dold var källan till livet,
ren magi.
Dina fötters ljud,
ekande gömde du dig i mig.
Jag ser dig inte längre,
min syn är svag.
Du försvann i morgonens dimma.
Levde osynlig om dagen,
viskade ramsor på natten.
I min skugga vandrade du,
efter dig skugga famlade jag.
Ingen fanns det att möta,
inget lämnades kvar.
Bara att gå förbi,
att stilla veta:
Intet,
inuti.
