fredag 15 april 2022

Månbarn


Månens vassa skära, 

på kanten till igår.

Ljuset faller skugglikt, 

döljer halm och strå.

Tanken ilar hastigt,

 över mörka skyn.

Jordens tysta ode,

rämnar för vår syn.

Vik då inte undan,

lögnens vassa nål.

Fatta mig i handen, 

hjälp i farans stund.

“Ordet” står här sanna;

“Tyrannen möter svärd.”

Tysta vi på stranden,

möter farlig värld.

Trötta ögon gråter, 

tårar tagit slut.

Brödet som vi bakat, 

delas äntligt ut.


söndag 10 april 2022

Barfotabarn

Jag minns ännu hur vi stod där på byvägen intill vårt barndomshem.

Sommarsolen hade då ännu inte väckt upp våra hemliga lustar. 

Vi var oskyldiga små barn med rosiga kinder och solsken i blick.

Sinnet hade ännu inte blommat ut i sin fulla kraft, inte heller bleknat av tidens gång eller av förmörkad av besvikelsens bittra vin.

Vi var vänner då, ordet svek fanns inte på kartan, hopprep och hoppa hage var en yster lek för oss barn.

Nu skjuter jag min duva i bakhuvudet med en mantlad kula av bly,

undrar om det blir skördefest i min hemby i år. 

Förr om åren dansade du med blommor i håret, jag såg hur din kropp böljade bland de unga träden, jag såg på och hur jag längtade efter att få röra vid din bleka ljusa hy.

Det var dans utefter by vägen, de gamla såg på och stampade takten med sina träskor. De unga paren virvlade förbi, vi såg på och gapade av hänförelse.

Det kommer några fulla soldater på vägen, fulla förstås, de måste dränka sina sorger. Soldaterna bär sin ränsel med stolthet, efter sig drar på en kärra med krigsbyten. En Singer symaskin är med på lasset, modellen kräver ingen elektricitet, den har överlevt två världskrig.

Barnen springer ut, soldaterna till mötes, barfotabarn i världens utkant. Mödrarna gömmer sig tysta bakom gardinerna med virkad kant spets, ser på hur erövrarna återvänder. Är det en tårar vi ser i hennes ögonvrå, glädjetårar sprungna ur lidandets urdruckna kalk eller fruktan att hennes man är stupad, för evigt borta i dimman.

Vi stod här, två oskyldiga, höll varandras händer, vi såg på hur världarna rämnade. Det är länge sedan nu, allt är aska i vår älskade stad, grå aska täcker ruinerna av det som en gång var vårt vackra Jubileums torg.

Askan faller över träden i den radioaktiva röda skogen, ingen vågar gå in där längre. Det sägs att kroppar är begravda i den röda jorden.

Det gör inte ont längre, kvar är bara ett stort svart hål tömt på sorg och saknad.

Ett rop av förtvivlan, bottenlös vrede, en kokande kittel av beslutsamhet och mod. 

Dags att bryta belägringen nu, tjugofem mil till gränsen, barfota går jag dit med min sorg.

Här i min barndoms by häller jag ut askan efter mina föräldrar. Bara en liten by utan strategiskt värde som våldtogs av dina barn. Byn är nu utplånad, jämnad med marken.

Jag ropar ut min sorg, skakar dammet av mina kläder. 

“Holodomor, aldrig mer!” 

“Aldrig mer slav under förtryckarens häl!”

Här tog jag upp mitt svärd, mitt arv, mina änglars kvarglömda vingar.

Jag flyger högt över marken, upplyft av en större kraft. 

Jag är en örn med klor:

“-Nebukadnessar är stor men störtas likväl ned av din äldre bror.”