måndag 23 juni 2014

MOLLUSKEN

MOLLUSKEN

I skuggan av den stora mollusken växte han upp, en liten larv från Sargassohavet förd dit upp av de starka havsströmmarna.
Levde sida vid sida av denna gigant som slukade allt i dess väg, varken god eller ond, den var endast ett redskap av orsak och verkan.
Allt för liten för att väcka intresse, växte den stilla i gigantens skugga.
Allt eftersom blev skalet hårt och motståndskraftigt likt en kameleont skiftade den i färg efter bakgrunden.
Försiktigt filtrerades havets små mikroskopiska organismer genom dess sinnrika filtreringssystem, ett reningsverk värd ett pris i sin effektivitet.
I sitt inre skal och salar smyckades allt med pärlemor, den skyddade sitt arma hjärta med en ring av pelare, väl förankrade i tak och golv, endast den som släpptes in kunde se dess skönhet, dess goda nyheter, alla kan få dela och värna dess innersta rum.
Hemligheten var väl förborgad, gyllene fiskar simmade ut och in genom pelargångarna till detta tempel, utan ord ty här inne råder ordslöhetens Universum.
De sanningar som förmedlas i dessa tempelsalar är så unika, då de korresponderar i ett ordlöst vibrerande, sammanstrålar de likt en himmelsk symfonisk harmoni.
Medvetandet ligger på en högra nivå och själva meningen är outgrundligt storartad.
Molluskens väldiga armar dansar över världshavet, nuddar ibland detta nya rike, glider över dess yta sveper upp ett moln av dy, men han verkar inte bry sej om att inta dess inre.
Den är upptagen av att äta, konsumera, utarma de försvarslösa små havsländernas riken, den märker föga att dess fundament håller på att krackelera av dess tyngd.
Den är på väg att inta en kritisk massa, hotas av att implodera av dess väldiga tryck mot jordaxeln.
Vi färdas sakta över ödemarkerna i detta rum, planterar nya riken, skapar öar av små oberoende enklaver, självförsörjande på allehanda produkter.
Bio ekologiska, självgenererande syntaxer, plöjer och planterar, skapar nya korallrev med miljoner av små organismer som tillsammans strävar efter att samla upp ljus i små behållare.
Det blå ljusets magiska krafter återskapar livet i en döende havsmiljö, det städar upp efter mongolernas härjningar.
Vänner hälsar på oss när vi drar förbi, sjögräs vajar som flaggor i strandängarna.
Som en fredens apostel omedveten om sin jordiska förebild, blind men ändå seende in i detta oceanrum, färdas vi framåt i en blå ubåt en bubbla av syre och liv.
Vi efterlämnar nya riken av sjökor, fria att mjölkas, utan skatt eller tullgränser, skapar denna organism livsmiljöer av osjälviskt livsskapande.
Molluskens armar sveper allt mer frenetiskt över havsbottnen, borrar sej ner i dyn spräcker berget för att suga åt sej av jordens innandömen.
Oljan väller fram ur jordens innandömen, den suger i sig dess innehåll törstig osläckbar törst.
Köttätande svarta fiskar simmar ut och in i dess väldiga gap, sliter loss stycken ur dess buk, urgröper dess inre, samtidigt som besten skakar i sina fästen.
Stora krokar på fasta linor lockar mollusken med färska köttstycken av nedslaktade lamm, genitalierna på de små djuren gungar i takt med tidvattnet fram och tillbaka.
Molluskens ögon uppfattar vagt sin åtrå, flyter upp till nuddar ytan, sliter samtidigt av sin navelsträng till moder jord.
Blodet strömmar ut från det öppna brottstycket, omöjligt att stoppa.
Havets vågor färgas rött av det blod som sprutar ur den blottade navelsträngen.
Döende i havsbrisen tuggar tigerhajar sönder dess ben och käkar, sliter ut dess inälvor i ett långt rött band som täcker över imperiernas riken och stränder.
Dock bär mollusken ett foster i sin gulsäck, en försäkring tecknad i Förenade Arab Emiratets arkipelag, ett löfte om en fristad undan den hotande stormen.
Gulsäcken är dyrbar, den innehåller dess samlade skatter av förädlat guld.
Detta räddar avkomman från en säker utplåning den ger löften om ett liv på land, en strävan som mollusken närt i sitt omedvetna dock undermedvetet.
Molluskens avkomma stiger upp på stranden i den blå morgonens bris, lovar sin gudom sin del av guldet de förvärvat i havets djup mot löften att avkomman skall gå säker i den glödande solens förbannelse.
Löften och avtal, handelsförbindelser, jakt och fiskerätter.
Nere i havsdjupen härskar fortfarande en viss biologisk jämlikhet trots att miljögifterna förvandlat de flesta av oss till nekrofiler.
Saknaden efter mollusken är märkbar trots sin abnormitet levde den ändå efter sina egna principer, äta eller ätas, den hade ingen uttalad vilja eller mening.
Nuförtiden känner man inte igen sin arts fiende, den gömmer sej bakom olika masker och förklädnader, den håller sig inte till sina principer utan lämnar sina boplatser för att föröka sig likt en gökunge i andras bon.
I den inre av salarna ligger nu synbart döda, ingångarna har slammat igen täckta av meterhöga sediment från döda organismer.
Arkeologer ägnar sin livsgärning åt att utforska nu utdöda epoker.
Inifrån havsdjupen hörs ett svagt ljud av det döende hjärtat, kämpande, slag för slag.
Människosläktet har uppstått på en öde strand, bärande i sig minnet från havsdjupen, inom sig, ett blödande och döende hjärtats bedjande slag.
Människohjärtat och molluskens med sina giriga omedvetna fingrar, dessa två har ingått ett förbund för att leva under solen.
Både skyldig och benådad bär vi denna förbannelse i vår kroppsliga skrud,
mollusken är ett du och ett jag, bärande detta rike inom oss av eviga havsvågors brus.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar